När jag var liten var jag livrädd för att växa upp. Jag hade sett jätte mycket kriminalfilmer på tv, och jag var helt säker på att det var omöjligt att bli vuxen utan att på något vis bli felaktigt dömd till döden. För ett mord man inte begått till exempel, eller något liknande. Detta är faktiskt helt sant, och något jag burit med mig större delen av livet.
När jag var liten var jag dock inte medveten om att det fanns något som hette advokat och försvarare, något som kanske hade kunnat ta kål på mina fantasier och rädslor helt, eller åtminstone dämpat dem lite. Idag vet jag dock detta, och flera av mina nära vänner praktiserar inom detta yrke. Någon har sin arbetsplats här i Skurup, när och bra till hands, medan de andre tre jobbar på olika advokatfirmor inne i Malmö. De älskar sina jobb, de gör karriär, och de jobbar hårt för att bli erkända i sitt yrke.
Själv ser jag advokat som ett yrke jag inte velat ha. Inte för att jag inte finner det imponerande, för det gör jag verkligen, utan för att de får se och höra så mycket skit varje dag, och jag förstår inte hur man kan hantera det utan att bli en oerhört negativ och bitter människa. Kanske känner jag så för att jag varje dag jobbar hårt med att försöka behålla mitt positiva humör, men det känns ändå som att det borde påverka en på något sätt, som att man varje dag borde tappa lite tilltro till mänskligheten.
Jag vet inte, det kan ju säkerligen vara jag som överreagerar. Det är tur att yrket finns, och det är tur att det finns seriösa och professionella människor som vill ta sig ann det. Jag får väl helt enkelt sitta i en kassa någonstans istället.